Äntligen vår på riktigt! Jag har varit SÅ trött sedan tidsomställningen för ett par veckor sedan. Kanske inte har berott enbart på den, men i vilket fall är jag glad att vårtröttheten nu efter en solig och skön helg äntligen börjar släppa, orken återvänder.
I helgen har vi pysslat en hel del i trädgården - grävt, knipsat, räfsat. Och eldat, i gammalt juicefat inköpt vid gamla tegelbruket i Minnesberg, en vacker byggnad med en mäkta imponerande skorsten. Maken har nu grävt upp ett trädgårdsland efter mina direktiv, och det ska bli väldigt spännande att snart komma igång med odlingen där. Jag hoppas bl.a. på att kunna skörda egen brysselkål i december, men vi får se om rådjur, kålfjärilar, sniglar och andra kräk är villiga att samarbeta med mig. Annars blir det till att kriga för grönsakerna...
Idag när vi kom hem tackade trädgården för helgens uppmärksamhet med ett antal nyutslagna påskliljor av småblommigt slag. Så fint! De gör nu sällskap med vivor av olika slag, ormöga och förgetmigej (lär mig gärna att skilja på dessa båda blå blommor), krokus, scilla, pärlhyacinter, samt några ytterligare blommande växter som jag måste ta reda på vad de heter. Och doftviol, hurra! Snödropparna är i stort sett utblommade, liksom de två exemplaren av klosterlilja. Härnäst ser det ut att bli större påskliljor, tulpaner och senare bl.a. lupiner och akleja.
Det som jag verkligen saknar i trädgården är en pion. Jag har inte hittat någon ännu, men vem vet vad som finns dolt under snåren av järnek? Hur det än är med det så skulle jag gärna vilja ha en Sarah Bernhardt!
I fredags hade jag en väldigt trevlig dag i Lund, med HT-dagsföreläsningar och alumnlunch. Bilderna här ovan är tagna utanför Universitetsbiblioteket, med härligt blommande mattor av scilla. Senare kommer blåregnet, fina Wisteria - ett sådant skulle jag också gärna ha i vår egen trädgård!
